Ingen kommer orka läsa: Men tro mig, ni får er ett gott skratt av skadeglädje!


Jag följde med Tove till hennes skolavslutning och senare på kvällen hängde hela gänget vid Råhlis. Jätteroligt!
Tiden var dock som bortblåst. Ingen tidsuppfattning, ingen klocka och så får man väl skylla på andra faktorer också... Iallafall, vid ett på natten lämnade vi parken och rörde oss upp mot Fridhemsplan (först in på Mcdonals för en mugg vatten). Vi tar tåget mot T-centralen - och missar precis Mörbytåget. Vad står det på skyltarna? Jo nästa går 05.00...

I panik springer jag upp och stöter på en sexig vakt som berättar för mig vart en buss mot Danderyd går. Vi tackar och tar oss ut till bussen - men det råkar vara så att bussen passerar genom HELA JÄVLA SOLLENTUNA innan den kommer fram till Danderyd...

Iallafall, ungefär 2 var vi i Danderyd och ska kolla när bussen går (helt övertygade om att nattbussarna går). Skylten visar att nästa Vaxholmsbussen går 05.58. Vadå 05.58? Klockan var ju bara 2?

Vi ringer Toves pappa, min mamma som inte svarar och tillslut svarar min far och säger att han hämtar oss där vid 4. Jaja, vi väntar. Vi försöker gå in på sjukhuset - som är stängt? Vi sätter oss i SL centret - som är iskallt. Vi hittar en kiss-hiss som var någorlunda varm, där vi lägger oss och halvsover från klockan halv 3 fram till halv 5 på morgonen då min pappa ringer och säger att han är i Danderyd.

Vi tar oss ut i ösregnet, sätter oss i bilen och har aldrig varit så lyckliga över att vara hemma i Vaxholm igen.
Jag skulle sedan ta moppen från färjan (JA DEN FUNKAR, WIIIIEE!!!!!! TACK PAPPA OCH ANN-CHARLOTTE!) i spöregnet. Jag svär, jag grät hela vägen hem av köld och ville bara lägga mig i sängen.

Den natten sov jag fem timmar och jag är fortfarande inte återställd. Det tar nog ett tag ska ni se.