Porten slog igen bakom mig. Det hade börjat regna och jag var inte direkt klädd för vädret, men jag fick skylla mig själv. Det var ju trots allt höst, borde jag inte veta bättre än att gå runt med en tunn skinnjacka och vanliga gympaskor? Det borde jag säkert, men jag sket fullständigt i det. Jag sket i allt, som vanligt.

Jag satte mig på trottoarkanten och la undan tanken av att jag förmodligen skulle bli ännu blötare. Jag rotade i fickan och fick upp paketet som hade börjat mjukna av fukten. Jag tog upp en cigarrett och placerade den mellan läpparna. Var fan är tändaren då? Jag rotade runt i jackan utan resultat. Till slut gav jag upp, blev förbannat och slängde både den otända ciggen och paketet i vattenpölen framför mig. Så typiskt mig. Min tur, min vardag, mitt liv. Allt går bara åt helvete. Jag la huvudet i mina händer istället och suckade.

Jag var egentligen inte arg på henne, hur mycket jag än fick det att låta som det. Det var inte henne jag skrek på därinne, utan det var på mig själv. Det var alltid jag som sabbade allt. Jag var sabbad, helt förstörd och sönderslagen inombords. Min fasad hade sakta börjat gå sönder i närheten av henne och förmodligen märkte hon det. Konstigt nog verkade hon inte störas av det. Att jag var så sönder, så liten på insidan. Hon fortsatte att vara med mig, fortsatte att sitta bredvid mig i soffan med huvudet vilande på min axel. Jag kunde vara hur jävla sönder jag ville, hon brydde sig inte.

Jag fattade inte riktigt varför hon fortsatte, hur hon orkade. Varför kunde hon inte bara ge upp som alla andra och låta mig vara? Sluta tro att jag skulle kunna räddas? Jag var redan förlorad och jag skulle redan till helvetet. Vad spelade det för roll? Ändå ville jag att hon skulle fortsätta, jag ville fortsätta bli omhändertagen, kramad och kysst innan jag somnade. Jag ville ha henne i mitt liv, vid min sida till slutet. 

I skolan hade jag alltid varit vad lärarna kallade stökig och störande – en kille som saknade framtid. De sa det aldrig högt till mig, men jag visste mycket väl vad de tänkte, lika väl som jag visste hur mycket min mamma avskydde synen av mig. Hon låg förmodligen hemma totaldäckad av all alkohol med någon repris på någon patetisk dokusåpa påslagen på TV:n. Det var en av anledningarna till varför jag höll till på platser som påminner så lite om hemma.  En av anledningarna till varför jag var som jag var.

Samtidigt som skolan gick åt helvete och betygen började rasa så började jag umgås med helt fel människor med helt fel vanor. Man blir som umgås. Jag hade gjort så mycket skit under dessa år och jag hade stoppade i mig saker som jag varken visste vad det innehöll eller kunde utala namnet på.  Tack vare det blev det med tiden allt svårare för mig att placera händelser i ordning. Jag var inte ens säker på att de hade hänt .

Där satt jag i alla fall, i regnet ensam och tårarna hade börjat rinna. Det var svårt och det gjorde ont, men hon hade sagt att ”det skulle göra ont, det ska kännas. Smärtan påminner dig bara om att du fortfarande lever." Var det såhär det var att leva? Var det här livet gick ut på?

Jag hörde henne knappt. Plötsligt slog hon sig ner bredvid mig på trottoaren och jag lyfte ansiktet från händerna. Jag blev varken rädd eller chockad, jag var van vid att hon alltid kom efter mig, alltid leta upp mig i slutändan och bad mig följa med hem igen.
Hon hade sin svartstickade kofta på sig som hon höll igen över bröstet. På fötterna hade hon sina tunna vita tygskor slarvigt pådragna. Förmodligen hade hon sett mig från köksfönstret och bestämt sig för att hämta in mig. Jag drog alltid när det vart för jobbigt, flydde alltid den närmsta utvägen från situationen. Hon lyckades alltid hålla sitt humör i schack, som om hon förstod att jag behövde det. Jag behövde få vara ensam och hämta andan. Det blev allt svårare att andas i närheten av henne.   

-  Kom du inte längre? sa hon med sin lena röst efter ett tag. Hon tittade ner på paketet och den hela ciggen som flöt omkring i pölen framför oss.  Jag började rodna, hon visste självklart att jag blivit förbannad och slängt skiten där. Hon verkade alltid veta vad jag tänkte, som om hon kände mig utifrån och in. Det gjorde mig ibland både frustrerad och irriterad.  Jag var inte lika duktig som hon, jag kunde inte läsa henne på samma sätt som hon läste mig.

Jag tittade på henne och hon mötte min blick. Regnet hade fått hennes vanligtvis plattade mörkblonda hår att forma vågor. Hon brukade alltid kliva upp tidigare på mornarna för platta det och hon hade bestämt förklarat för mig att hon avskydde sitt vågiga hår. Det är inte snyggt. Jag brukade finna det tryggt att bara ligga kvar i sängen och titta på henne när hon drog tången genom håret. Jag kände mig alltid trygg hennes närhet, fast det sa jag inte. Jag sa ingenting sådant, varken hur vacker jag egentligen tyckte att hon var eller hur mycket jag älskade henne. Det skulle bara låta fel. Ärligt talat visste jag inte ens om jag var kapabel till att älska. Finns det verkligen kvar i en, efter allt man gått igenom? Är man fortfarande hel nog att kunna leva vidare?

-  Nej det gjorde jag inte. sa jag och vände blicken tillbaka ner i asfalten. Jag kände fortfarande hennes blick på mig. Regnet föll fortfarande, hade det inte börjat regna mer?
-  Fabian, titta på mig. Hon hade flyttat sig närmare mig och hon hade tagit sin hand för att vända mitt ansikte mot hennes. Hon var nästan lika blöt som jag och jag såg att hon frös. Jag borde ha gett henne min jacka, hon var ju betydligt mindre klädd än jag.  Min dumma älskling, varför har du inte varmare kläder på dig? Förstår du inte att det är kallt ute?
 Men jag kunde inte röra mig.

-  Jag vet att det är jobbigt, men du måste lyssna på mig nu. Du ska inte ge upp. Du kan inte ge upp. Jag finns här, du får inte glömma det. Jag tänker inte släppa taget, även om det betyder att jag måste kämpa för oss båda.
Hon hade börjat smeka mitt blöta hår och pratade med lugnt och säker röst. Hon menade verkligen det hon sa, jag visste det innerst inne. Ändå var det så svårt att få orden att falla på plats.
-  Jag beundrar dig. En person som har levt ett sådant liv som du har och sedan lyckats ta sig ut levande på andra sidan är stark. Du är stark och jag beundrar dig för det.
Hon vart tyst en stund. Det enda man kunde höra var regnet slå mot marken. Inga bilar, inga människor. Inget tecken på liv. 
- Till sist tänker jag be dig att följa med mig upp igen. Jag fryser bokstavligen ihjäl. Kan du göra det?
Jag nickade bara, vad mer kunde eller skulle jag göra?

Jag skulle kunna ha suttit där hela natten, meningen med livet hade för länge sedan övergivit mig, men för henne så skulle jag gå in i värmen igen, krypa ner bredvid henne i sängen och lyssna på hennes lugna andetag när hon låg bredvid och sov. För henne skulle jag fortsätta leva.

En dag i taget.

© Kajsa Hedfors