Jag hörde dem inte bakom oss. Varken jag eller Frida visade någon uppmärksamhet till mörkret runt omkring oss, vi var för upptagna av varandra, vilket gjorde det svårare för mig att skilja ljudet fotstegen gav ifrån sig från vilka ljud som tillhörde naturen.

Vi hade precis kommit in i parken. Vägen lystes upp av lampor och det hade börjat snöa stillsamt. Den kalla novemberkvällen påminde mig om vilken idiot jag var som fortfarande bar skinnjacka, så här i vintertider. Även fast Frida försökt tvinga på mig en mer passande jacka för vädret hade jag tackat nej. Det behövdes inte hade jag svarat. ”Jag hade överlevt det mesta, lite kyla skulle inte kunna knäcka mig.”

Vi passerade lekplatsen med den gamla klätterställningen. Några barn hade byggt en snögubbe vid sandlådan, pyntat den med en morot, halsduk och hatt. Vi fortsatte gå medans hon pratade på om allt och inget. Jag nickade instämmande och svarade när det var lämpligt. Ändå var jag inte närvarande.
En man kom mötande tillsammans med en hund. Labrador, om jag inte mindes fel. Jag hade kunnat alla hundraser när jag var mindre, under den tiden jag ville ha en hund. Den drömmen krossades snabbt när pappa på ett tydligt sätt förklarat att en hund kunde jag glömma.  Pappa kom på tanken. Det var länge sedan nu. Kukhuvudet hade lämnat oss när jag gick i fjärde klass. Tur det, hade han stannat hade jag knullad sönder honom, slagit tillbaka så hårt, att han i framtiden rullat fram i rullstol. Om jag ens hade låtit honom leva. Han förtjänade det, det där jävla aset, efter allt han gjort. Undra om han levde fortfarande?
Jag rycktes ur tanken när jag hörde mitt namn ropas bakom mig.

Snön under mig hade färgats mörkröd. Det rann både blod från munnen och näsan. Jag kände efter. Vad käken bruten?  
Jag hade räknat dem snabbt till fem, när jag hade vänt mig om, för att se vem det var som ropade mitt namn. Fem mot en. Stark, tufft och modigt. Jag var väl enklare att plocka nu när jag var ensam, ett enklare offer. Ett svagare offer.
Varför hade jag valt att gå denna väg, ensam utan backup och med henne? Jag visste att det inte var speciellt smart av mig att vistas i denna del av staden ensam, det fanns alldeles för många här vars första tanke när de hörde mitt namn var hat. Alldeles för många som inget hellre ville än att slå sönder mig. Priset spelade ingen roll.

Under åren jag hängt med fel kretsar lärde jag mig att ta stryk, men framför allt lärde jag mig att ge. Jag lärde mig snabbt om vad som var effektivast, vad som påverkade en fysiskt mest. Vad som gjorde ont.

Jag var impulsiv, spontan och tänkte inte alltid på vad som skulle varit bäst i situationen jag befann mig i. Gå min väg eller stanna. Det hade hänt flera gånger att jag valt fel och sedan fått stå för det. Det hade hänt flera gånger att jag åkt på stryk, blivit nätt och jämt sönderslagen. What doesn’t kill you, makes you stronger. Såren läkte, det var bara att ställa sig upp igen. Blod var jag van vid det här laget, jag fann ingen smärta i att bli slagen längre. Det hade ”pappa” sedan långt tillbaka redan tagit hand om när han försökte lära mig vad som var rätt och fel. På hans sätt.
Skillnaden mellan de gånger jag blivit slagen tidigare och denna var att det nu fanns något att förlora. Innan hade det bara varit slag, fysiska slag utan smärta.  Ikväll var det istället något annat. Jag misshandlades på ett helt annat sätt än tidigare, ett sätt jag inte tränat att försvara, som om de hittat ett sätt att ta sig runt min okrossbara sköld. Det var psykisk misshandel. Deras slag och sparkar var inte de som skadade mig, det var skriken bakom träden som slet sönder allt inom mig.






Det till en början stillsamma snöfallet hade börjat falla mer kraftigare. Höll det på att bli storm? De var tre killar omkring mig som visade sitt grova hat genom slag och sparkar. Men var var de andra två? Och vad gjorde de med Frida? Tanken gjorde mig illamående och för en sekund kändes det som att jag skulle spy upp allt innehåll.

Skriket var laddat med smärta. Jag kunde höra henne skrika efter mig, höra mitt namn. Jag hörde hur de dämpade hennes skrik med groteska ord. De var nog inte långt borta, jag kunde skilja deras röster bland träden några meter bort. Ändå låg jag som förlamad, som om kroppen slutat fungera. Hon fortsatte skrika och det ekade. Hörde ingen? Såg ingen? Det måste någon ha gjort.
Hon skrek till ytterligare en gång, denna gång med ännu mer smärta i rösten.
Sedan blev det tyst.

Jag vaknade upp utav ett skrik. Jag satte mig upp i sängen. Var det jag som hade skrikit? Det tog några sekunder för mig att greppa fattningen igen och inse att det bara hade varit en dröm. Jag la händerna i ansiktet och kände tårarna.
Sängen var dyngsur av svett. Täcket klibbande sig äckligt kring kroppen. Av avsmak sparkade av mig det och började fumla i mörkret efter knappen till vägglampan. Lampan tändes. Jag tog upp mobilen som låg nattduksbordet bredvid och tittade på bakgrundsbilden. Jag smekte skärmen med tummen. Bilden var på Frida. Snabbt knappade jag in mobilnumret.

Det tutade länge i luren. Jag slängde en snabb blick på klockan på bordet. 02.38. Inte likt henne att inte svara, hon som alltid brukade svara efter första tonen. Jag kände paniken och ångesten som jag känt när jag vaknade sakta komma tillbaka. Tänk om något hade hänt henne?

Jag tänkte precis lägga på när jag hörde en röst på andra sidan.
-  Hallå…? Hörde jag en nyvaken och bekant röst i andra änden.
Jag andades ut. Allt som vanligt, hon var hemma där jag lämnat henne tidigare i ikväll. Hon sov, levandes. Inte söndermisshandlad och våldtagen.
-  Hej gumman. Svarade jag.
- Förlåt att jag väckte dig.

Det verkade ta ett tag för henne att förstå vem det var som ringde mitt i natten.

- Fabian…?
Jag hörde henne sätta sig upp i sängen och tända lampan.
-  Har det hänt något? Fortsatte hon med oro i rösten.

Jag skrattade till. Alltid hon som trodde att något var på tok. Så var det självfallet inte. Inte längre när jag hörde hennes röst.
- Nejdå, allt är bra. Svarade jag på hennes oroliga fråga.
- Jag ville bara ringa och säga att jag älskar dig.

 

© Kajsa Hedfors