Dörren slog igen med en smäll. Jag sjönk ner på golvet och tog mig för bröstet. Höll hjärtat på att gå sönder?  Höll jag på att dö där i köket, bland allt glassplitter? Jag brukade inte gråta längre, all tårar hade sedan länge tagit slut. Men nu grät jag, både på utsidan och på insidan. Jag hatade att visa mig svag, att vara svag.
Fan också.  Jag torkade snabbt bort tårarna, som om jag försökte dölja att jag grät.  Men vem skulle jag dölja det för? Det var ju bara jag kvar i lägenheten.
Han hade drämt glaset i golvet. Splittret och dess innehåll låg som en sörja över hela golvet och i mitt i det hela satt jag. Frida Elisabeth Karin Hammarstand. Ensam och övergiven.
Hans ord eka mellan väggarna och jag kunde fortfarande höra honom skrika på mig. Jag pressade händerna mot öronen för att slippa höra orden, men insåg att det inte ekade lägenheten. Det var tyst. Det ekade inombords, orden studsade mot alla hörn inom mig.

Vad var egentligen kärlek? Var kärlek som i de romantiska filmerna som gick på TV? Var kärlek så problemlöst och fläckfritt?
Jag mindes att jag spenderade flera kvällar till att försöka lista ut det, legat vaken och grubblat långt in på nätterna, när jag insåg att den sanna kärleken låg precis bredvid mig i sängen. Min Fabian var kärlek och jag älskade honom, oavsett vad han sa eller gjorde. Han verkade aldrig förstå hur mycket jag avgudade honom, hur mycket jag egentligen behövde honom. Han gjorde mig hel, fick mig att känna mig tillräcklig. Även fast han inte visste varför.

Det hade börjat regna utomhus och jag kunde höra regndropparna smattra mot rutan. Efter många minuter kvar nere på golvet lyckades jag ta stöd mot köksbordets kant och mig upp. Jag kände splittret under mina strumpor, smärtan av glaset var bara en liten del av den jag kände inombords.
Jag kunde se honom genomköksfönstret. Han satt på trottoaren på gatan nedanför med huvudet i sina händer och regnet föll omkring honom.

Vi hade hållit ihop länge nu. I skolan såg folk oss som det omaka paret. Pundarkillen och en av skolans finaste tjejer. I vissas ögon gick det inte ihop. De fattade ingenting och de visste ännu mindre om sanningen. Han hade ställt mig samma fråga flera gånger. ”Vad fan ser du i mig egentligen? De har fan rätt om att du förtjänar något bättre…” Jag gav honom sedan en kyss och berättade för honom att han var bättre.  

Om han bara visste hur trasig jag egentligen var. Hur många gånger jag hade byggt och kämpat för att leva, för att överleva. Jag hade självklart aldrig berättat min sanning, min mörka hemlighet för honom, även fast han berättat halva sin. Jag kunde bara inte, det skulle dra ner honom ännu mer. Men han öppnade sig för mig, eller i alla fall till en del.  Jag märkte att han var försiktig med vad han sa och inte sa, men hans ärr över knogarna förklarade det mesta, vilket gjorde det lättare för mig att måla upp en större bild om hur han var och varför än vad han gav mig.

Jag tryckte upp porten med båda händerna och drog ihop min tunna kofta för att stänga kylan ute, men misslyckades. Jag kände den krypa upp längs ryggraden och omringa mig. Allt handlade om att få tillbaka honom in igen. Han skulle bli så förkyld, sa jag till mig själv. Hans immunförsvar var inte av den bästa slaget.
Jag slog mig ner på trottoarkanten bredvid honom. Han verkade inte bli skrämd, som om han hade hört mig komma. Han släppte ansiktet från händerna och tittade upp på mig. Med bara sin tunna skinnjacka och sina vanliga utslitna gympaskor på sig satt han där i regnet. Han såg precis ut som han gjort när han lämnade lägenheten, bortsett från att hans ansikte inte längre visa ilska. Nu visade han istället hans ansikte ångest. Sorg.

  - Kom du inte längre? Jag fick syn på hans cigarettpaket som låg och flöt framför oss i en pöl. Bredvid flöt det en hel cigg. Han hade självklart inte lyckats tända den, inte lyckats hålla humöret.
Han tittade upp på mig och hans ansikte lystes upp av ljuset från gatulampan.
- Nej det gjorde jag inte. Sa han och tittade ner i asfalten igen. Det hade börjat regna mer och kraftigare. Regnet plaskade runt oss och för ett ögonblick kändes det som om tiden stod stilla.

Det var en sådan kväll. En sådan kväll då allt bara var åt helvete. En kväll då det skedde ett inre krig inom honom, ett krig han behövde vinna för att överleva. Det var då jag kom in, det är då jag ska rädda honom från att dö på slagfältet.

- Fabian, titta på mig.  Jag flyttade mig närmare och använde min hand för att vända hans ansikte mot mitt.
- Jag vet att det är jobbigt, men du måste lyssna på mig nu. Du ska inte ge upp. Du kan inte ge upp. Jag finns här, du får inte glömma det. Jag tänker inte släppa taget, även om det betyder att jag måste kämpa för oss båda. Fortsatte jag. Jag började smeka hans mörkbruna, lockiga hår.

- Jag beundrar dig. En person som har levt ett sådant liv som du och sedan lyckats ta sig ut levande på andra sidan är stark. Du är stark och jag beundrar dig för det.
Jag tystnade, lät honom svälja orden, hoppades på att han skulle förstå. Han satt fortfarande tyst, yttrade inte ett ord till svar.  Han var väl rädd för att orden som skulle komma ut skulle hamna fel. Jag bestämde mig för att fortsätta,  jag var tvungen att få in honom i värmen igen.

- Till sist tänker jag be dig att följa med mig upp igen. Jag fryser bokstavligen ihjäl. Kan du göra det? 
Han började sakta nicka och jag såg på honom hur trött han var. Han lät mig rädda honom på slagfältet.

Nu skulle vi gå upp till lägenheten igen, in i värmen, krypa ner i sängen och slå på någon gammal klassisk film att somna till.  Det var så här det skulle vara och fortsätta vara.  Detta var meningen med livet.  Min mening med livet var han.  Och för honom skulle mitt hjärta fortsätta slå.

Varför dö när man kan leva?

 


© Kajsa Hedfors