Till alla er sötnosar som kommer med feedback!
♥

Jag hörde dem inte bakom oss. Varken jag eller Frida visade någon uppmärksamhet till mörkret runt omkring oss, vi var för upptagna av varandra, vilket gjorde det svårare för mig att skilja ljudet fotstegen gav ifrån sig från vilka ljud som tillhörde naturen.

Vi hade precis kommit in i parken. Vägen lystes upp av lampor och det hade börjat snöa stillsamt. Den kalla novemberkvällen påminde mig om vilken idiot jag var som fortfarande bar skinnjacka, så här i vintertider. Även fast Frida försökt tvinga på mig en mer passande jacka för vädret hade jag tackat nej. Det behövdes inte hade jag svarat. ”Jag hade överlevt det mesta, lite kyla skulle inte kunna knäcka mig.”

Vi passerade lekplatsen med den gamla klätterställningen. Några barn hade byggt en snögubbe vid sandlådan, pyntat den med en morot, halsduk och hatt. Vi fortsatte gå medans hon pratade på om allt och inget. Jag nickade instämmande och svarade när det var lämpligt. Ändå var jag inte närvarande.
En man kom mötande tillsammans med en hund. Labrador, om jag inte mindes fel. Jag hade kunnat alla hundraser när jag var mindre, under den tiden jag ville ha en hund. Den drömmen krossades snabbt när pappa på ett tydligt sätt förklarat att en hund kunde jag glömma.  Pappa kom på tanken. Det var länge sedan nu. Kukhuvudet hade lämnat oss när jag gick i fjärde klass. Tur det, hade han stannat hade jag knullad sönder honom, slagit tillbaka så hårt, att han i framtiden rullat fram i rullstol. Om jag ens hade låtit honom leva. Han förtjänade det, det där jävla aset, efter allt han gjort. Undra om han levde fortfarande?
Jag rycktes ur tanken när jag hörde mitt namn ropas bakom mig.

Snön under mig hade färgats mörkröd. Det rann både blod från munnen och näsan. Jag kände efter. Vad käken bruten?  
Jag hade räknat dem snabbt till fem, när jag hade vänt mig om, för att se vem det var som ropade mitt namn. Fem mot en. Stark, tufft och modigt. Jag var väl enklare att plocka nu när jag var ensam, ett enklare offer. Ett svagare offer.
Varför hade jag valt att gå denna väg, ensam utan backup och med henne? Jag visste att det inte var speciellt smart av mig att vistas i denna del av staden ensam, det fanns alldeles för många här vars första tanke när de hörde mitt namn var hat. Alldeles för många som inget hellre ville än att slå sönder mig. Priset spelade ingen roll.

Under åren jag hängt med fel kretsar lärde jag mig att ta stryk, men framför allt lärde jag mig att ge. Jag lärde mig snabbt om vad som var effektivast, vad som påverkade en fysiskt mest. Vad som gjorde ont.

Jag var impulsiv, spontan och tänkte inte alltid på vad som skulle varit bäst i situationen jag befann mig i. Gå min väg eller stanna. Det hade hänt flera gånger att jag valt fel och sedan fått stå för det. Det hade hänt flera gånger att jag åkt på stryk, blivit nätt och jämt sönderslagen. What doesn’t kill you, makes you stronger. Såren läkte, det var bara att ställa sig upp igen. Blod var jag van vid det här laget, jag fann ingen smärta i att bli slagen längre. Det hade ”pappa” sedan långt tillbaka redan tagit hand om när han försökte lära mig vad som var rätt och fel. På hans sätt.
Skillnaden mellan de gånger jag blivit slagen tidigare och denna var att det nu fanns något att förlora. Innan hade det bara varit slag, fysiska slag utan smärta.  Ikväll var det istället något annat. Jag misshandlades på ett helt annat sätt än tidigare, ett sätt jag inte tränat att försvara, som om de hittat ett sätt att ta sig runt min okrossbara sköld. Det var psykisk misshandel. Deras slag och sparkar var inte de som skadade mig, det var skriken bakom träden som slet sönder allt inom mig.






Det till en början stillsamma snöfallet hade börjat falla mer kraftigare. Höll det på att bli storm? De var tre killar omkring mig som visade sitt grova hat genom slag och sparkar. Men var var de andra två? Och vad gjorde de med Frida? Tanken gjorde mig illamående och för en sekund kändes det som att jag skulle spy upp allt innehåll.

Skriket var laddat med smärta. Jag kunde höra henne skrika efter mig, höra mitt namn. Jag hörde hur de dämpade hennes skrik med groteska ord. De var nog inte långt borta, jag kunde skilja deras röster bland träden några meter bort. Ändå låg jag som förlamad, som om kroppen slutat fungera. Hon fortsatte skrika och det ekade. Hörde ingen? Såg ingen? Det måste någon ha gjort.
Hon skrek till ytterligare en gång, denna gång med ännu mer smärta i rösten.
Sedan blev det tyst.

Jag vaknade upp utav ett skrik. Jag satte mig upp i sängen. Var det jag som hade skrikit? Det tog några sekunder för mig att greppa fattningen igen och inse att det bara hade varit en dröm. Jag la händerna i ansiktet och kände tårarna.
Sängen var dyngsur av svett. Täcket klibbande sig äckligt kring kroppen. Av avsmak sparkade av mig det och började fumla i mörkret efter knappen till vägglampan. Lampan tändes. Jag tog upp mobilen som låg nattduksbordet bredvid och tittade på bakgrundsbilden. Jag smekte skärmen med tummen. Bilden var på Frida. Snabbt knappade jag in mobilnumret.

Det tutade länge i luren. Jag slängde en snabb blick på klockan på bordet. 02.38. Inte likt henne att inte svara, hon som alltid brukade svara efter första tonen. Jag kände paniken och ångesten som jag känt när jag vaknade sakta komma tillbaka. Tänk om något hade hänt henne?

Jag tänkte precis lägga på när jag hörde en röst på andra sidan.
-  Hallå…? Hörde jag en nyvaken och bekant röst i andra änden.
Jag andades ut. Allt som vanligt, hon var hemma där jag lämnat henne tidigare i ikväll. Hon sov, levandes. Inte söndermisshandlad och våldtagen.
-  Hej gumman. Svarade jag.
- Förlåt att jag väckte dig.

Det verkade ta ett tag för henne att förstå vem det var som ringde mitt i natten.

- Fabian…?
Jag hörde henne sätta sig upp i sängen och tända lampan.
-  Har det hänt något? Fortsatte hon med oro i rösten.

Jag skrattade till. Alltid hon som trodde att något var på tok. Så var det självfallet inte. Inte längre när jag hörde hennes röst.
- Nejdå, allt är bra. Svarade jag på hennes oroliga fråga.
- Jag ville bara ringa och säga att jag älskar dig.

 

© Kajsa Hedfors

Dörren slog igen med en smäll. Jag sjönk ner på golvet och tog mig för bröstet. Höll hjärtat på att gå sönder?  Höll jag på att dö där i köket, bland allt glassplitter? Jag brukade inte gråta längre, all tårar hade sedan länge tagit slut. Men nu grät jag, både på utsidan och på insidan. Jag hatade att visa mig svag, att vara svag.
Fan också.  Jag torkade snabbt bort tårarna, som om jag försökte dölja att jag grät.  Men vem skulle jag dölja det för? Det var ju bara jag kvar i lägenheten.
Han hade drämt glaset i golvet. Splittret och dess innehåll låg som en sörja över hela golvet och i mitt i det hela satt jag. Frida Elisabeth Karin Hammarstand. Ensam och övergiven.
Hans ord eka mellan väggarna och jag kunde fortfarande höra honom skrika på mig. Jag pressade händerna mot öronen för att slippa höra orden, men insåg att det inte ekade lägenheten. Det var tyst. Det ekade inombords, orden studsade mot alla hörn inom mig.

Vad var egentligen kärlek? Var kärlek som i de romantiska filmerna som gick på TV? Var kärlek så problemlöst och fläckfritt?
Jag mindes att jag spenderade flera kvällar till att försöka lista ut det, legat vaken och grubblat långt in på nätterna, när jag insåg att den sanna kärleken låg precis bredvid mig i sängen. Min Fabian var kärlek och jag älskade honom, oavsett vad han sa eller gjorde. Han verkade aldrig förstå hur mycket jag avgudade honom, hur mycket jag egentligen behövde honom. Han gjorde mig hel, fick mig att känna mig tillräcklig. Även fast han inte visste varför.

Det hade börjat regna utomhus och jag kunde höra regndropparna smattra mot rutan. Efter många minuter kvar nere på golvet lyckades jag ta stöd mot köksbordets kant och mig upp. Jag kände splittret under mina strumpor, smärtan av glaset var bara en liten del av den jag kände inombords.
Jag kunde se honom genomköksfönstret. Han satt på trottoaren på gatan nedanför med huvudet i sina händer och regnet föll omkring honom.

Vi hade hållit ihop länge nu. I skolan såg folk oss som det omaka paret. Pundarkillen och en av skolans finaste tjejer. I vissas ögon gick det inte ihop. De fattade ingenting och de visste ännu mindre om sanningen. Han hade ställt mig samma fråga flera gånger. ”Vad fan ser du i mig egentligen? De har fan rätt om att du förtjänar något bättre…” Jag gav honom sedan en kyss och berättade för honom att han var bättre.  

Om han bara visste hur trasig jag egentligen var. Hur många gånger jag hade byggt och kämpat för att leva, för att överleva. Jag hade självklart aldrig berättat min sanning, min mörka hemlighet för honom, även fast han berättat halva sin. Jag kunde bara inte, det skulle dra ner honom ännu mer. Men han öppnade sig för mig, eller i alla fall till en del.  Jag märkte att han var försiktig med vad han sa och inte sa, men hans ärr över knogarna förklarade det mesta, vilket gjorde det lättare för mig att måla upp en större bild om hur han var och varför än vad han gav mig.

Jag tryckte upp porten med båda händerna och drog ihop min tunna kofta för att stänga kylan ute, men misslyckades. Jag kände den krypa upp längs ryggraden och omringa mig. Allt handlade om att få tillbaka honom in igen. Han skulle bli så förkyld, sa jag till mig själv. Hans immunförsvar var inte av den bästa slaget.
Jag slog mig ner på trottoarkanten bredvid honom. Han verkade inte bli skrämd, som om han hade hört mig komma. Han släppte ansiktet från händerna och tittade upp på mig. Med bara sin tunna skinnjacka och sina vanliga utslitna gympaskor på sig satt han där i regnet. Han såg precis ut som han gjort när han lämnade lägenheten, bortsett från att hans ansikte inte längre visa ilska. Nu visade han istället hans ansikte ångest. Sorg.

  - Kom du inte längre? Jag fick syn på hans cigarettpaket som låg och flöt framför oss i en pöl. Bredvid flöt det en hel cigg. Han hade självklart inte lyckats tända den, inte lyckats hålla humöret.
Han tittade upp på mig och hans ansikte lystes upp av ljuset från gatulampan.
- Nej det gjorde jag inte. Sa han och tittade ner i asfalten igen. Det hade börjat regna mer och kraftigare. Regnet plaskade runt oss och för ett ögonblick kändes det som om tiden stod stilla.

Det var en sådan kväll. En sådan kväll då allt bara var åt helvete. En kväll då det skedde ett inre krig inom honom, ett krig han behövde vinna för att överleva. Det var då jag kom in, det är då jag ska rädda honom från att dö på slagfältet.

- Fabian, titta på mig.  Jag flyttade mig närmare och använde min hand för att vända hans ansikte mot mitt.
- Jag vet att det är jobbigt, men du måste lyssna på mig nu. Du ska inte ge upp. Du kan inte ge upp. Jag finns här, du får inte glömma det. Jag tänker inte släppa taget, även om det betyder att jag måste kämpa för oss båda. Fortsatte jag. Jag började smeka hans mörkbruna, lockiga hår.

- Jag beundrar dig. En person som har levt ett sådant liv som du och sedan lyckats ta sig ut levande på andra sidan är stark. Du är stark och jag beundrar dig för det.
Jag tystnade, lät honom svälja orden, hoppades på att han skulle förstå. Han satt fortfarande tyst, yttrade inte ett ord till svar.  Han var väl rädd för att orden som skulle komma ut skulle hamna fel. Jag bestämde mig för att fortsätta,  jag var tvungen att få in honom i värmen igen.

- Till sist tänker jag be dig att följa med mig upp igen. Jag fryser bokstavligen ihjäl. Kan du göra det? 
Han började sakta nicka och jag såg på honom hur trött han var. Han lät mig rädda honom på slagfältet.

Nu skulle vi gå upp till lägenheten igen, in i värmen, krypa ner i sängen och slå på någon gammal klassisk film att somna till.  Det var så här det skulle vara och fortsätta vara.  Detta var meningen med livet.  Min mening med livet var han.  Och för honom skulle mitt hjärta fortsätta slå.

Varför dö när man kan leva?

 


© Kajsa Hedfors

Porten slog igen bakom mig. Det hade börjat regna och jag var inte direkt klädd för vädret, men jag fick skylla mig själv. Det var ju trots allt höst, borde jag inte veta bättre än att gå runt med en tunn skinnjacka och vanliga gympaskor? Det borde jag säkert, men jag sket fullständigt i det. Jag sket i allt, som vanligt.

Jag satte mig på trottoarkanten och la undan tanken av att jag förmodligen skulle bli ännu blötare. Jag rotade i fickan och fick upp paketet som hade börjat mjukna av fukten. Jag tog upp en cigarrett och placerade den mellan läpparna. Var fan är tändaren då? Jag rotade runt i jackan utan resultat. Till slut gav jag upp, blev förbannat och slängde både den otända ciggen och paketet i vattenpölen framför mig. Så typiskt mig. Min tur, min vardag, mitt liv. Allt går bara åt helvete. Jag la huvudet i mina händer istället och suckade.

Jag var egentligen inte arg på henne, hur mycket jag än fick det att låta som det. Det var inte henne jag skrek på därinne, utan det var på mig själv. Det var alltid jag som sabbade allt. Jag var sabbad, helt förstörd och sönderslagen inombords. Min fasad hade sakta börjat gå sönder i närheten av henne och förmodligen märkte hon det. Konstigt nog verkade hon inte störas av det. Att jag var så sönder, så liten på insidan. Hon fortsatte att vara med mig, fortsatte att sitta bredvid mig i soffan med huvudet vilande på min axel. Jag kunde vara hur jävla sönder jag ville, hon brydde sig inte.

Jag fattade inte riktigt varför hon fortsatte, hur hon orkade. Varför kunde hon inte bara ge upp som alla andra och låta mig vara? Sluta tro att jag skulle kunna räddas? Jag var redan förlorad och jag skulle redan till helvetet. Vad spelade det för roll? Ändå ville jag att hon skulle fortsätta, jag ville fortsätta bli omhändertagen, kramad och kysst innan jag somnade. Jag ville ha henne i mitt liv, vid min sida till slutet. 

I skolan hade jag alltid varit vad lärarna kallade stökig och störande – en kille som saknade framtid. De sa det aldrig högt till mig, men jag visste mycket väl vad de tänkte, lika väl som jag visste hur mycket min mamma avskydde synen av mig. Hon låg förmodligen hemma totaldäckad av all alkohol med någon repris på någon patetisk dokusåpa påslagen på TV:n. Det var en av anledningarna till varför jag höll till på platser som påminner så lite om hemma.  En av anledningarna till varför jag var som jag var.

Samtidigt som skolan gick åt helvete och betygen började rasa så började jag umgås med helt fel människor med helt fel vanor. Man blir som umgås. Jag hade gjort så mycket skit under dessa år och jag hade stoppade i mig saker som jag varken visste vad det innehöll eller kunde utala namnet på.  Tack vare det blev det med tiden allt svårare för mig att placera händelser i ordning. Jag var inte ens säker på att de hade hänt .

Där satt jag i alla fall, i regnet ensam och tårarna hade börjat rinna. Det var svårt och det gjorde ont, men hon hade sagt att ”det skulle göra ont, det ska kännas. Smärtan påminner dig bara om att du fortfarande lever." Var det såhär det var att leva? Var det här livet gick ut på?

Jag hörde henne knappt. Plötsligt slog hon sig ner bredvid mig på trottoaren och jag lyfte ansiktet från händerna. Jag blev varken rädd eller chockad, jag var van vid att hon alltid kom efter mig, alltid leta upp mig i slutändan och bad mig följa med hem igen.
Hon hade sin svartstickade kofta på sig som hon höll igen över bröstet. På fötterna hade hon sina tunna vita tygskor slarvigt pådragna. Förmodligen hade hon sett mig från köksfönstret och bestämt sig för att hämta in mig. Jag drog alltid när det vart för jobbigt, flydde alltid den närmsta utvägen från situationen. Hon lyckades alltid hålla sitt humör i schack, som om hon förstod att jag behövde det. Jag behövde få vara ensam och hämta andan. Det blev allt svårare att andas i närheten av henne.   

-  Kom du inte längre? sa hon med sin lena röst efter ett tag. Hon tittade ner på paketet och den hela ciggen som flöt omkring i pölen framför oss.  Jag började rodna, hon visste självklart att jag blivit förbannad och slängt skiten där. Hon verkade alltid veta vad jag tänkte, som om hon kände mig utifrån och in. Det gjorde mig ibland både frustrerad och irriterad.  Jag var inte lika duktig som hon, jag kunde inte läsa henne på samma sätt som hon läste mig.

Jag tittade på henne och hon mötte min blick. Regnet hade fått hennes vanligtvis plattade mörkblonda hår att forma vågor. Hon brukade alltid kliva upp tidigare på mornarna för platta det och hon hade bestämt förklarat för mig att hon avskydde sitt vågiga hår. Det är inte snyggt. Jag brukade finna det tryggt att bara ligga kvar i sängen och titta på henne när hon drog tången genom håret. Jag kände mig alltid trygg hennes närhet, fast det sa jag inte. Jag sa ingenting sådant, varken hur vacker jag egentligen tyckte att hon var eller hur mycket jag älskade henne. Det skulle bara låta fel. Ärligt talat visste jag inte ens om jag var kapabel till att älska. Finns det verkligen kvar i en, efter allt man gått igenom? Är man fortfarande hel nog att kunna leva vidare?

-  Nej det gjorde jag inte. sa jag och vände blicken tillbaka ner i asfalten. Jag kände fortfarande hennes blick på mig. Regnet föll fortfarande, hade det inte börjat regna mer?
-  Fabian, titta på mig. Hon hade flyttat sig närmare mig och hon hade tagit sin hand för att vända mitt ansikte mot hennes. Hon var nästan lika blöt som jag och jag såg att hon frös. Jag borde ha gett henne min jacka, hon var ju betydligt mindre klädd än jag.  Min dumma älskling, varför har du inte varmare kläder på dig? Förstår du inte att det är kallt ute?
 Men jag kunde inte röra mig.

-  Jag vet att det är jobbigt, men du måste lyssna på mig nu. Du ska inte ge upp. Du kan inte ge upp. Jag finns här, du får inte glömma det. Jag tänker inte släppa taget, även om det betyder att jag måste kämpa för oss båda.
Hon hade börjat smeka mitt blöta hår och pratade med lugnt och säker röst. Hon menade verkligen det hon sa, jag visste det innerst inne. Ändå var det så svårt att få orden att falla på plats.
-  Jag beundrar dig. En person som har levt ett sådant liv som du har och sedan lyckats ta sig ut levande på andra sidan är stark. Du är stark och jag beundrar dig för det.
Hon vart tyst en stund. Det enda man kunde höra var regnet slå mot marken. Inga bilar, inga människor. Inget tecken på liv. 
- Till sist tänker jag be dig att följa med mig upp igen. Jag fryser bokstavligen ihjäl. Kan du göra det?
Jag nickade bara, vad mer kunde eller skulle jag göra?

Jag skulle kunna ha suttit där hela natten, meningen med livet hade för länge sedan övergivit mig, men för henne så skulle jag gå in i värmen igen, krypa ner bredvid henne i sängen och lyssna på hennes lugna andetag när hon låg bredvid och sov. För henne skulle jag fortsätta leva.

En dag i taget.

© Kajsa Hedfors