Erik hade något viktigt att säga.

   Caroline kunde se det på hans ansikte, och höra det på rösten. Erik stod lutad mot skåpet, med blicken i det gråa stengolvet. Mitt emot stod Caroline, med håret slavigt uppsatt i en tofs.

Hon såg förvirrad ut.

    Erik hade något viktigt att säga.

    Caroline började bli otålig, hon ville bryta tystnaden med vadå? Kanske berätta då!, eller något liknande. Men Caroline sa inget.

    Erik fortsatte vara tyst som om han glömt att hon stod där.

Den vanligt fullproppade skolkorridoren hade blivit tom på elever. Caroline hade knappt märkt hur korridoren sakta tömts på elever och kvar fanns bara hon och Erik. Eriks fot skrapade i golvet och utanför hade det börjat regna. Regndropparna rann längs fönsterrutan. Caroline släppte Erik med blicken och kollade ut.

     Caroline, sa Erik och lyfta blicken från golvet efter en stund. Caroline, lyssnar du?

Caroline släppte fönstret med blicken och vände tillbaka den och nickade.

      Jag vet inte, Caroline, fortsatte Erik, hur jag ska säga det. Jag älskar dig mer än något annat, och det hoppas jag att du vet. Saker, ja det mesta, kommer nog att förändras, även fast jag älskar dig. Men efteråt tror jag inte att...

      Erik väntade.

      Caroline väntade.

      Och regnet fortsatte att smattra på rutan.

      Caroline, sa Erik. Jag är bög. Jag är homosexuell.