Det slog mig att detta faktiskt är den sista gången vi alla nior är samlade såhär. Detta är vår sista skolavslutning i grundskolan, det blir aldrig någon mer hamnen och borgen. Efter  betygsutdelningen så skiljs vi alla åt. Vi kanske aldrig träffas igen, kanske är detta sista gången vi lägger våra ögon på varandra. Vi alla försvinner, men jag vet lika säkert som jag står här att ni aldrig kommer försvinna från det som kallas hjärta. Ni har en alldeles speciell plats här inne som ingen kommer kunna ta ifrån er. Ni står inristade så djupt och kommer aldrig att försvinna.

Kan ni tänka er att vi har gått igenom, eller snarare överlevt om jag skulle säga det, nio år i skolan? Även fast vi alla någon gång har tvivlat och känt att det skulle vara omöjligt, som om vi stått i mörkret utan en ficklampa, haft vatten över huvudet och känt som om världen har övergivit oss, så har vi faktiskt lyckats. Vi vann. Vi gjorde det omöjliga. Vi sitter här inne som vinnare i mina ögon. När vi går ut genom dörren där bak kommer vi gå ut som vinnare, med osynliga medajler kring halsarna, som kommer hänga där enda till slutet. Vi kommer alltid bära dem med oss, som ett bevis på vad vi har klarat.

De flesta av er nior som sitter här har jag känt sen sandlådan, klätterställningen,  kuddrummet, Pandaträdet, de röda cyklarna, fritids, nyckelpigan, ekorren, men vissa andra inte. Det känns ändå som om man har känt er andra hela livet. Vi är en fantastisk årskurs tillsammans, grymt begåvande elever som sätter upp mål och uppnår dem. Jag är stolt att kunna säga att jag är en niondeklassare från Norrbergsskolan, och ni är en stor del av min stolthet.

Vi går ut nian idag, alla som vinnare. Vi lämnar kapitelt grundskolan och kliver in i framtiden, både med rädsla och längtan. För jag erkänner, jag är rädd. Jag är rädd för att jag kanske aldrig mer kommer känna mig lika hemma i någonstans i framtiden som jag har gjort under min tid i Norrbergsskolan. Jag är rädd för att gå vilse och inte ha er där som visar vägen. Ni är mina kompasser, hur ska jag hitta vägen utan er?

Jag har visserligen vetat att denna dag någon gång skulle komma, oundvikligt, redan från dagen då jag satte min fot i skolan. Men vad jag inte visste var att ni, lärare och elever, skulle bli en stor del av mitt liv. Mina handledare Elisabeth och Karin, alla er vuxna som har hjälpt mig, genom lätta tider, som svåra. Ni som har stått ut mig både när jag är glad och upprörd. Jag tror inte att jag hade överlevt de fyra åren jag haft i Norrbergsskolan utan er. Jag kommer sakna er alla ordlöst mycket. Jag kommer sakna att kunna gå till expititionen, till världens snällaste Kerstin och prata om allt och inget. Jag kommer sakna att irritera världens bästa rektor Anders med sång i korridorerna. Jag kommer sakna Norrbergsskolan, mitt andra hem och er, lärare och elever, min andra familj. Hur ska jag kunna leva utan er?

Som sagt, jag vet inte säkert om vi någonsin kommer se varandra igen, och därför tänker jag ta till vara på detta ögonblick och bara för ett tag hålla det tätt intill mig, för att inte tappa taget. Ni har gjort mina sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och till och med  år,  till de bästa i skolan. Jag kommer sakna er obeskrivligt mycket och jag kommer aldrig glömma er,  minst sluta älska er. Tack för en fantastisk tid mer er.



© kajsa hedfors