Det är bara för hemskt! Snygga killar överallt. Snygga oåtkomliga killar. Varför? VARFÖR GUD? Varför skadar du mig på detta sätt?

Varför ska de vara så snygga för? OCH VARFÖR BÄR DE SKINNJACKOR? Som om det gör saken bättre? ...
Kan inte alla killar bara vara fula? Livet skulle vara enklare då. Mitt liv skulle vara det, att slippa lida, plågas psykiskt, piskas och slitas isär. De är ju så äckligt vackra, vart ska jag ta vägen? Vart ska jag gömma mig? De jagar mig om inte jag jagar dem.


Saken blir ju inte bättre att Youtube existerar, för då kan ju lilla Kajsa plåga sönder sig själv på kvällarna innan hon ska sova, sitta och lida till fina klipp och oemotståndliga killar. Och ändå gör jag det... Hur sjukt låter inte det på en skala. Jag plågar alltså mig själv, medvetet - samtidigt omedvetet. Det är sant. Ibland kommer jag på mig själv med att kolla på bilder eller klipp som jag egentligen inte borde se.
Så varför gör jag det? Kan man verkligen älska någon som man aldrig har träffat? (HAHAH JAG HAR FAKTISKT TRÄFFAT ZAC EFRON, SÅ DEN SAKEN ÄR SÄKER: JAG KAN ÄLSKA HONOM OCH JAG KOMMER FORTSÄTTA GÖRA DET! MOWHAHHA.) Det är frågan. För detta är väl att älska? Eller är detta bara en vilande sjukdom som bryter ut. Jag kanske har det. Något dolt inom mig. Fast njae, det tror jag inte. Alla tonårstjejer har sina förälskelser i kändisar. Jag har det bara i väldigt många.

Fast vissa är inte kändisar! Vissa är bara gudomliga karaktärer som jag faller för. Typ Stefan. Typ Jacob Black. Typ Frank. Typ Peter Pan. Jag måste söka hjälp...
Kanske kuratorn kan hjälpa mig eller är jag bara ett hopplöst fall? Kommer det försvinna? Vi får hoppas på det. Annars är jag ju totalt körd.
Men så är det ibland. Livet ni vet.


Så, då var det sagt.
Känns det bättre? Inte ett jävla dugg.