Eftersom att jag drar till Småland i morgon så kommer min älskade vän Tove G Gustavsson att hålla bloggen vid liv! Så ni får följa mig genom henne. Sedan kanske hon hittar på något annat knas att skriva om, det vet man ju aldrig...

:)

http://omegle.com/.
Där kan man chatta med främlingar från alla håll i världen. Kina, USA, Tyskland osv. Ibland hamnar man också i samma chatt som en svensk! Haha!

Riktigt skojjigt när man inte har några vänner. Som jag.
 

"Det fanns en gång en flicka som var personligt förrvirrad och kände sig allmänt utstött från omvärlden. Hennes uppväxt var långt bort från normal och hon kände att om hon inte rymde bort från det hemska eller berättade sina känslor, kanske hon en dag skulle få en oerhört peronlighetsklyvning.

Så flickan kände att hon behövde berätta för någon som skulle förstå henne på riktigt, så hon sökte upp nya vänner. De vännerna var av det bästa slag man kunde tänka sig, omtänksamma, snälla och älskvärda. Men efter ett tag kände flickan att hon inte längre ville tynga ner hennes vänner med sina problem.

Flickan ville skriva ner allt hon tänkte, och dela med sig av det. Dagbok var något flickan i tidigare år provat på, men det räckte inte. Hon ville att alla skulle läsa det hon tyckte och tänkte. Efter funderingar fick flickan höra talas om någonting som kallades " blogg" eller också "internetdagbok". Flickan vart lite osäker, men hon provade på det. Första bloggen gick inge bra, så flickan gav dock upp den. Men efter ett tag höll hon nästan på att explodera av alla tankar så hon tänkte att blogg kanske inte var så tokigt ialalfall. Så flickan skapade en ny blogg som hon senare tröttnade på. Där skrev hon allt hon kom på som hon ville berätta.

Men efter dagar av samma uppklickning så vart flickan uttråkad på sin lilla blogg. Så hon tyckte att en ny blogg skulle vara en bra variation för henne och hennes tankar. Så hon skapade en blogg som gick under namnet HULKENGLASS.BLOGG.SE som fortfarande idag går att läsa.

om du inte läser hennes blogg eller kopierar denna text till din bdb så kommer hennes personliga internetgris att sitta vid din säng innan klockan 00.00 ikväll och äta upp dig."

Till alla er sötnosar som kommer med feedback!
♥

Jag hörde dem inte bakom oss. Varken jag eller Frida visade någon uppmärksamhet till mörkret runt omkring oss, vi var för upptagna av varandra, vilket gjorde det svårare för mig att skilja ljudet fotstegen gav ifrån sig från vilka ljud som tillhörde naturen.

Vi hade precis kommit in i parken. Vägen lystes upp av lampor och det hade börjat snöa stillsamt. Den kalla novemberkvällen påminde mig om vilken idiot jag var som fortfarande bar skinnjacka, så här i vintertider. Även fast Frida försökt tvinga på mig en mer passande jacka för vädret hade jag tackat nej. Det behövdes inte hade jag svarat. ”Jag hade överlevt det mesta, lite kyla skulle inte kunna knäcka mig.”

Vi passerade lekplatsen med den gamla klätterställningen. Några barn hade byggt en snögubbe vid sandlådan, pyntat den med en morot, halsduk och hatt. Vi fortsatte gå medans hon pratade på om allt och inget. Jag nickade instämmande och svarade när det var lämpligt. Ändå var jag inte närvarande.
En man kom mötande tillsammans med en hund. Labrador, om jag inte mindes fel. Jag hade kunnat alla hundraser när jag var mindre, under den tiden jag ville ha en hund. Den drömmen krossades snabbt när pappa på ett tydligt sätt förklarat att en hund kunde jag glömma.  Pappa kom på tanken. Det var länge sedan nu. Kukhuvudet hade lämnat oss när jag gick i fjärde klass. Tur det, hade han stannat hade jag knullad sönder honom, slagit tillbaka så hårt, att han i framtiden rullat fram i rullstol. Om jag ens hade låtit honom leva. Han förtjänade det, det där jävla aset, efter allt han gjort. Undra om han levde fortfarande?
Jag rycktes ur tanken när jag hörde mitt namn ropas bakom mig.

Snön under mig hade färgats mörkröd. Det rann både blod från munnen och näsan. Jag kände efter. Vad käken bruten?  
Jag hade räknat dem snabbt till fem, när jag hade vänt mig om, för att se vem det var som ropade mitt namn. Fem mot en. Stark, tufft och modigt. Jag var väl enklare att plocka nu när jag var ensam, ett enklare offer. Ett svagare offer.
Varför hade jag valt att gå denna väg, ensam utan backup och med henne? Jag visste att det inte var speciellt smart av mig att vistas i denna del av staden ensam, det fanns alldeles för många här vars första tanke när de hörde mitt namn var hat. Alldeles för många som inget hellre ville än att slå sönder mig. Priset spelade ingen roll.

Under åren jag hängt med fel kretsar lärde jag mig att ta stryk, men framför allt lärde jag mig att ge. Jag lärde mig snabbt om vad som var effektivast, vad som påverkade en fysiskt mest. Vad som gjorde ont.

Jag var impulsiv, spontan och tänkte inte alltid på vad som skulle varit bäst i situationen jag befann mig i. Gå min väg eller stanna. Det hade hänt flera gånger att jag valt fel och sedan fått stå för det. Det hade hänt flera gånger att jag åkt på stryk, blivit nätt och jämt sönderslagen. What doesn’t kill you, makes you stronger. Såren läkte, det var bara att ställa sig upp igen. Blod var jag van vid det här laget, jag fann ingen smärta i att bli slagen längre. Det hade ”pappa” sedan långt tillbaka redan tagit hand om när han försökte lära mig vad som var rätt och fel. På hans sätt.
Skillnaden mellan de gånger jag blivit slagen tidigare och denna var att det nu fanns något att förlora. Innan hade det bara varit slag, fysiska slag utan smärta.  Ikväll var det istället något annat. Jag misshandlades på ett helt annat sätt än tidigare, ett sätt jag inte tränat att försvara, som om de hittat ett sätt att ta sig runt min okrossbara sköld. Det var psykisk misshandel. Deras slag och sparkar var inte de som skadade mig, det var skriken bakom träden som slet sönder allt inom mig.






Det till en början stillsamma snöfallet hade börjat falla mer kraftigare. Höll det på att bli storm? De var tre killar omkring mig som visade sitt grova hat genom slag och sparkar. Men var var de andra två? Och vad gjorde de med Frida? Tanken gjorde mig illamående och för en sekund kändes det som att jag skulle spy upp allt innehåll.

Skriket var laddat med smärta. Jag kunde höra henne skrika efter mig, höra mitt namn. Jag hörde hur de dämpade hennes skrik med groteska ord. De var nog inte långt borta, jag kunde skilja deras röster bland träden några meter bort. Ändå låg jag som förlamad, som om kroppen slutat fungera. Hon fortsatte skrika och det ekade. Hörde ingen? Såg ingen? Det måste någon ha gjort.
Hon skrek till ytterligare en gång, denna gång med ännu mer smärta i rösten.
Sedan blev det tyst.

Jag vaknade upp utav ett skrik. Jag satte mig upp i sängen. Var det jag som hade skrikit? Det tog några sekunder för mig att greppa fattningen igen och inse att det bara hade varit en dröm. Jag la händerna i ansiktet och kände tårarna.
Sängen var dyngsur av svett. Täcket klibbande sig äckligt kring kroppen. Av avsmak sparkade av mig det och började fumla i mörkret efter knappen till vägglampan. Lampan tändes. Jag tog upp mobilen som låg nattduksbordet bredvid och tittade på bakgrundsbilden. Jag smekte skärmen med tummen. Bilden var på Frida. Snabbt knappade jag in mobilnumret.

Det tutade länge i luren. Jag slängde en snabb blick på klockan på bordet. 02.38. Inte likt henne att inte svara, hon som alltid brukade svara efter första tonen. Jag kände paniken och ångesten som jag känt när jag vaknade sakta komma tillbaka. Tänk om något hade hänt henne?

Jag tänkte precis lägga på när jag hörde en röst på andra sidan.
-  Hallå…? Hörde jag en nyvaken och bekant röst i andra änden.
Jag andades ut. Allt som vanligt, hon var hemma där jag lämnat henne tidigare i ikväll. Hon sov, levandes. Inte söndermisshandlad och våldtagen.
-  Hej gumman. Svarade jag.
- Förlåt att jag väckte dig.

Det verkade ta ett tag för henne att förstå vem det var som ringde mitt i natten.

- Fabian…?
Jag hörde henne sätta sig upp i sängen och tända lampan.
-  Har det hänt något? Fortsatte hon med oro i rösten.

Jag skrattade till. Alltid hon som trodde att något var på tok. Så var det självfallet inte. Inte längre när jag hörde hennes röst.
- Nejdå, allt är bra. Svarade jag på hennes oroliga fråga.
- Jag ville bara ringa och säga att jag älskar dig.

 

© Kajsa Hedfors

Det stavas WHAT THE FUCK.

Sommarens höjdpunkt, en av de få saker man verkligen ser fram emot. Tranåsresan, tranåsfestivalen, tranåsborna. Och nu då? Tranås 09 var oslagbar, rent ut sagt helt jävla underbart.

Jag har inte skrattat såhär mycket på länge. Tänk vad mycket glädje Youtube kan sprida.

Kanske för att han påminner lite om stora idolen Jim Carrey. Eller så kanske det rent av handlar om att han är helt jävla störd i huvudet. HAHAHAHAHHAHA

Är snön kvar den 20 mars kommer jag börja gå i sommarjacka. Då ska fan våren vara här. Jag är trött på snön, det var kul till en viss gräns, men nu jag vill bara gå och lägga mig och vakna dagen efter och finna att snön har smällt bort.

Jag vill ha sommar, men först vill jag ha vår.

Bild : jag

Dörren slog igen med en smäll. Jag sjönk ner på golvet och tog mig för bröstet. Höll hjärtat på att gå sönder?  Höll jag på att dö där i köket, bland allt glassplitter? Jag brukade inte gråta längre, all tårar hade sedan länge tagit slut. Men nu grät jag, både på utsidan och på insidan. Jag hatade att visa mig svag, att vara svag.
Fan också.  Jag torkade snabbt bort tårarna, som om jag försökte dölja att jag grät.  Men vem skulle jag dölja det för? Det var ju bara jag kvar i lägenheten.
Han hade drämt glaset i golvet. Splittret och dess innehåll låg som en sörja över hela golvet och i mitt i det hela satt jag. Frida Elisabeth Karin Hammarstand. Ensam och övergiven.
Hans ord eka mellan väggarna och jag kunde fortfarande höra honom skrika på mig. Jag pressade händerna mot öronen för att slippa höra orden, men insåg att det inte ekade lägenheten. Det var tyst. Det ekade inombords, orden studsade mot alla hörn inom mig.

Vad var egentligen kärlek? Var kärlek som i de romantiska filmerna som gick på TV? Var kärlek så problemlöst och fläckfritt?
Jag mindes att jag spenderade flera kvällar till att försöka lista ut det, legat vaken och grubblat långt in på nätterna, när jag insåg att den sanna kärleken låg precis bredvid mig i sängen. Min Fabian var kärlek och jag älskade honom, oavsett vad han sa eller gjorde. Han verkade aldrig förstå hur mycket jag avgudade honom, hur mycket jag egentligen behövde honom. Han gjorde mig hel, fick mig att känna mig tillräcklig. Även fast han inte visste varför.

Det hade börjat regna utomhus och jag kunde höra regndropparna smattra mot rutan. Efter många minuter kvar nere på golvet lyckades jag ta stöd mot köksbordets kant och mig upp. Jag kände splittret under mina strumpor, smärtan av glaset var bara en liten del av den jag kände inombords.
Jag kunde se honom genomköksfönstret. Han satt på trottoaren på gatan nedanför med huvudet i sina händer och regnet föll omkring honom.

Vi hade hållit ihop länge nu. I skolan såg folk oss som det omaka paret. Pundarkillen och en av skolans finaste tjejer. I vissas ögon gick det inte ihop. De fattade ingenting och de visste ännu mindre om sanningen. Han hade ställt mig samma fråga flera gånger. ”Vad fan ser du i mig egentligen? De har fan rätt om att du förtjänar något bättre…” Jag gav honom sedan en kyss och berättade för honom att han var bättre.  

Om han bara visste hur trasig jag egentligen var. Hur många gånger jag hade byggt och kämpat för att leva, för att överleva. Jag hade självklart aldrig berättat min sanning, min mörka hemlighet för honom, även fast han berättat halva sin. Jag kunde bara inte, det skulle dra ner honom ännu mer. Men han öppnade sig för mig, eller i alla fall till en del.  Jag märkte att han var försiktig med vad han sa och inte sa, men hans ärr över knogarna förklarade det mesta, vilket gjorde det lättare för mig att måla upp en större bild om hur han var och varför än vad han gav mig.

Jag tryckte upp porten med båda händerna och drog ihop min tunna kofta för att stänga kylan ute, men misslyckades. Jag kände den krypa upp längs ryggraden och omringa mig. Allt handlade om att få tillbaka honom in igen. Han skulle bli så förkyld, sa jag till mig själv. Hans immunförsvar var inte av den bästa slaget.
Jag slog mig ner på trottoarkanten bredvid honom. Han verkade inte bli skrämd, som om han hade hört mig komma. Han släppte ansiktet från händerna och tittade upp på mig. Med bara sin tunna skinnjacka och sina vanliga utslitna gympaskor på sig satt han där i regnet. Han såg precis ut som han gjort när han lämnade lägenheten, bortsett från att hans ansikte inte längre visa ilska. Nu visade han istället hans ansikte ångest. Sorg.

  - Kom du inte längre? Jag fick syn på hans cigarettpaket som låg och flöt framför oss i en pöl. Bredvid flöt det en hel cigg. Han hade självklart inte lyckats tända den, inte lyckats hålla humöret.
Han tittade upp på mig och hans ansikte lystes upp av ljuset från gatulampan.
- Nej det gjorde jag inte. Sa han och tittade ner i asfalten igen. Det hade börjat regna mer och kraftigare. Regnet plaskade runt oss och för ett ögonblick kändes det som om tiden stod stilla.

Det var en sådan kväll. En sådan kväll då allt bara var åt helvete. En kväll då det skedde ett inre krig inom honom, ett krig han behövde vinna för att överleva. Det var då jag kom in, det är då jag ska rädda honom från att dö på slagfältet.

- Fabian, titta på mig.  Jag flyttade mig närmare och använde min hand för att vända hans ansikte mot mitt.
- Jag vet att det är jobbigt, men du måste lyssna på mig nu. Du ska inte ge upp. Du kan inte ge upp. Jag finns här, du får inte glömma det. Jag tänker inte släppa taget, även om det betyder att jag måste kämpa för oss båda. Fortsatte jag. Jag började smeka hans mörkbruna, lockiga hår.

- Jag beundrar dig. En person som har levt ett sådant liv som du och sedan lyckats ta sig ut levande på andra sidan är stark. Du är stark och jag beundrar dig för det.
Jag tystnade, lät honom svälja orden, hoppades på att han skulle förstå. Han satt fortfarande tyst, yttrade inte ett ord till svar.  Han var väl rädd för att orden som skulle komma ut skulle hamna fel. Jag bestämde mig för att fortsätta,  jag var tvungen att få in honom i värmen igen.

- Till sist tänker jag be dig att följa med mig upp igen. Jag fryser bokstavligen ihjäl. Kan du göra det? 
Han började sakta nicka och jag såg på honom hur trött han var. Han lät mig rädda honom på slagfältet.

Nu skulle vi gå upp till lägenheten igen, in i värmen, krypa ner i sängen och slå på någon gammal klassisk film att somna till.  Det var så här det skulle vara och fortsätta vara.  Detta var meningen med livet.  Min mening med livet var han.  Och för honom skulle mitt hjärta fortsätta slå.

Varför dö när man kan leva?

 


© Kajsa Hedfors

De är ju så roliga!
Vissa stämmer till och med in på mig! Haha!


"Ett gott skratt förlänger livet"

Nej nu glömmer vi de oåtkomliga människorna och riktar in oss på de åtkomliga istället. För på Facebook så råkar vissa människor (SNYGGSNYGGA) ha glömt att ställa in de nya sekretessinställningarna, så man kan faktiskt i smyg kolla in deras bilder - utan att de vet om det...

Sedan går vi och lägger oss. För vissa går i skolan, pluggar, kämpar och kommer förhoppningsvis bli något. Fast det vet man iofs aldrig.
Jag ska ju föfan också träna i morgon!Det luktar ångest här? Packa måste vi. PÅMINNELSE TILL KAJSA: PACKA DINA TRÄNINGSAKER TILLS I MORGON OCH SKRIV INKÖPSLISTAN SOM JAG BAD DIG OM. 
Och sedan kommer vi hem efteråt och firar min älskade bror som faktiskt fyller arton i morgon. Stor pojk!

GODNATT!

Jag: DU FYLLER ARTON I MORGON!
Tobbe: Haha ja!
Jag: Jag är typ glad för din skull, haha! Ska du supa eller? Köpa en öl på krogen?
Tobbe: Haha ja det är klart jag ska!
Jag: Fatta när jag är arton! Då jääävlar ska vi ut och supa!
Tobbe: Hahah ja!
Jag: Det är typ... Två år kvar... -.-


Bild: Bilddagboken

Vampire diaries och Stefan Salvatore.
Grät som en grek till det idag.


Bild: Google

Det finns ingen som vill leka med mig idag. (jag vet att ungefär 50% av er som läste det där förknippade det med någon snuskigt.)

Jag ska iallafall kolla på Peter Pan, leta snygga killar på Emocore och snart ta mig ett bad här hemma hos pappa. Man får ju passa på när man är här, hos mamma har vi bara dusch.

FÖRÖVRIGT ÄR JAG JÄVLIGT TRÖTT PÅ DET HÄR! BAJS TILL SAMHÄLLSKUNSKAP SOM HANDLAR OM EKONOMI, VALEN TILL INDIVIDUELLA VALEN I TVÅAN NÄR DET ÄR SVÅRT ATT VÄLJA OCH VÄNNER SOM INTE ÄR ENS VÄNNER. IBLAND ÖNSKAR JAG ATT ALLT DETTA BARA VAR ETT DÅLIGT SKÄMT SOM GUD KOM PÅ I SIN ENSAMHET. ÅHGUD SNÄLLA SÄG ATT DET ÄR DET.

Nu badar vi!

Hahah vi gjorde cupcakes igår, det vart väl inte om vi hade tänkt oss, feta vart de och mätt blev man. Men de satt ganska fint till filmen The Gift såhär i Alla hjärtans dag tider. För vi firade den igår istället för idag.

 
Bilder: Jag

Vet du vad detta är?
JAG HATAR NATURVETENSKAP!
Symbiosen, parasitism, rövk*null, producenter, fotosyntes, konsumtenter.
VEM FAN KOM PÅ DET?
Detta är lite svårt...
SKULLE MÄNNISKAN LEVA IDAG SKULLE JAG SÄTTA ETT SKOTT I PANNBETET PÅ DEN!
Kommer inte klara uppsatsen... fan, måste få G!
SAMMA SKA SOM JAG SKULLE GÖRA MEN PERSONEN SOM KOM PÅ MATTEN!
Men man kanske kan be till Gud lite.
OCH FYSIKEN!
Jag måste också plugga ekonomi...
JAG GER UPP, TACK OCH HEJ!
Jag fortsätter då!

Bild: Ingen

• Jag blir äcklad av tappat hår, i duschen när hår slingrar sig eller när det ligger synligt. Tappat hår alltså.
• Jag är superdåligt på att svara på sms. Om någon tillexempel skickar ett sms som jag inte har något bra svar på, så ja, då brukar jag det oftast vara...
• Jag vill raka av mig allt mitt hår innan jag dör. Kul att pröva liksom.
• Har en tendens att känna mig väldigt okvinnlig, vilket resultatet visar sig i att jag oftast går osminkad och väldigt otrevligt klädd... men det ska det bli ändring på. Väntar bara på våren och sommaren.
• JAG HATAR SMÖRRAPP! Ni vet killar som åmar sig framför micken... SKOTT I PANNBETET!!!

Justin Timberlake -What goes around, comes around.


Tänk på det innan du gör dina val.